RLF+SL=LRF

”Jaha ja. Ska vi gå in och slå till då? Så vi får ordnat det som vi tyckte borde ha ordnats redan på gamla hästa-tiden.” Så gick snacket bland ett gäng skånska lantmän i Folkets hus korridorer innan Lantbrukarnas Riksförbunds konstituerande stämma i november 1970, enligt tidningsmannen Stig Osterman.

Alltsedan ett par dramatiska marsdagar 1929 hade två riksorganisationer med ambitionen att företräda Sveriges jordbruksbefolkning växt sig starka, i perioder samverkat, tidvis hamnat i konflikt och ofta – till synes i onödan – sysslat med snarlika saker. Det skulle dröja drygt 40 år innan de slog sina påsar tillsammans.

Den 16 mars 1929 samlades ett par hundra bönder, torpare och godsägare i huvudstaden för att bilda den fackliga organisationen Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF). Bara tre dagar senare klubbade Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap (SAL) som vid det laget hade funnits i tolv år, igenom den legendariske Ludvig Nannesons förslag om nya stadgar. Planen var att göra sällskapet till en effektiv riksorganisation för alla de ekonomiska föreningar som fanns spridda inom det svenska jordbruket.

Ideologiska skillnader

Skillnaden mellan de båda organisationerna var i grunden ideologisk. RLF stod för den demokratiska principen en man – en röst, medan röstvikten i SAL byggde på hur stor andel medlemmen hade i det kooperativa företaget. SALs primära idé om hur man förbättrade livet på landet handlade om att utveckla jordbruksföretagen och att ta kontroll över insamling och förädling av lantbrukets produkter. RLF hade industriarbetarnas fackföreningar som förebild och såg strejkvapnet och andra fackliga stridsmedel som den snabbaste vägen att höja medlemmarnas inkomster.

RLFs första år präglades av hetsiga interna strider om hur man skulle förhålla sig till jordbrukets kooperativa inköpsföreningar. Skulle medlemmarna sälja sin mjölk till ett privat bolag om de betalade bättre än andelsmejeriet? Det ansåg förste ombudsman Karl Levin som åkte runt i landet och höll eldiga tal om leveransstrejker och blockader. Bland hans meningsmotståndare fanns förbundssekreterare Nils Johan Hultgren som menade att Levins kampmetoder förutsatte en ”solidaritetskänsla, som man nog aldrig kan räkna med”.

Paret tar sina första steg

Kooperationsvännernas seger manifesterades av årsstämman 1932. RLF skulle medverka till att försäljning av jordbrukarnas produkter skedde genom ”modernt organiserade ekonomiska föreningar”. I den beryktade paragraf 16, ”överhetsparagrafen”, slogs visserligen fast att de ekonomiska föreningarna ytterst skulle lyda under RLF, men detta anspråk fick föga praktiskt betydelse. Lantbrukarnas fackliga rörelse kom istället att blåsa luft under de medlemsstyrda företagens vingar. Precis som man kan se i en tidig propagandafilm manade RLF-aktivister bönderna att sälja korna till andelsslakterier och mjölken till andelsmejerier – företag som på riksnivå samordnades av SAL.

En fruktsam relation hade så inletts mellan landsbygdens två föreningsjättar. Trots de inledningsvis ganska frostiga relationerna på riksnivå kom samarbetet att breddas under årens lopp. Redan 1935 började föreningstopparna lära känna varandra bättre i Jordbrukarnas Föreningsråd, det första av många samarbetsorgan. När SAL 1939 bytte namn till Sveriges Lantbruksförbund (SL), erbjöds RLF att sluta upp i den nya organisationen – men på villkor att de ekonomiska föreningarna självständigt beslutade om sina angelägenheter. Då de glada friarna på detta vis försummade att gå ned på knä möttes äktenskapsanbudet av kalla handen. RLFs ledning betraktade sig som böndernas demokratiskt valda representanter och hävdade sin auktoritet vid en eventuell sammanslagning. Gnissel uppstod och man nöjde sig med att skapa en ny samarbetsdelegation.

Tycke uppstår

De två förbundens ledargestalter fick snart anledning att träffas i ytterligare ett forum. När andra världskriget manade hela det svenska samhället till samling och staten tog ett fast grepp om ekonomin fick RLF och SL samsas om rollen som jordbrukets representanter i prisförhandlingarna med staten. Tack vare sina olikheter blev de en effektiv förhandlingsduo. ”RLF kom först som en slugger, Lantbruksförbundet kom efter och plockade ihop kompromisserna” sammanfattade Lantbrukshögskolans professor Karl-Fredrik Svärdström.

De gemensamma ansträngningarna under kriget förde av allt att döma det trätlystna paret närmare varandra. Redan 1942 mjukades RLFs ”överhöghetsparagraf” upp betydligt för att helt avskaffas 1955. Vid det laget hade det vuxit fram en mängd lokala föreningsnämnder där de fackliga och ekonomiska föreningarna samverkade. Spännande gemensamma projekt stod plötsligt som spön i backen: 1944 grundades Föreningsskolan, 1950 Jordbrukets Utredningsinstitut och 1953 kom Upplysningstjänsten, för att nämna några av dem.

Förlovningstider

På 60-talet pressades lantbrukarnas föreningsrörelse från flera håll.  Kraven på rationalisering accelererade, försvarsargumentet tappade i styrka och medlemsantalen minskade när folk flyttade in till städerna. En vanlig uppfattning var fortfarande att de dubbla organisationerna delvis dubbelarbetade och att den decimerade landsbygdsbefolkningen på ett effektivare sätt behövde visa upp en enad front.

Den här gången var det särskilt RLF som gick i giftastankar och 1966 plockade man fram förlovningsringarna: SL bjöds in till en förutsättningslös utredning om äktenskap mellan organisationerna. Motsättningar och möjligheter stöttes och blöttes, juridiska och finansiella spörsmål förhandlades om och 1968 var parterna så pass förtjusta i varandra att en sista utredning fick i uppdrag att precisera hur en sammanslagning skulle kunna genomföras.

Äktenskapet fullbordas

1969 låg planen klar: På riksnivå skulle SL och RLF gå ihop i ett gemensamt förbund som med en tidning förde lantbrukarnas talan. De fackliga läns- och lokalföreningarna skulle leva kvar och fortsätta att bedriva facklig verksamhet. De ekonomiska föreningarna, som sedan länge var organiserade i rikstäckande branschföreningar, skulle fortsätta att fritt utveckla sina företag. Invändningarna från samtliga remissinstanser var på detaljnivå. Kyrkan var därmed pyntad och prästen stod redo vid altaret.

Lantbrukarnas Riksförbund såg dagens ljus i Folkets hus i Stockholm den 10–11 november 1970. RLFs Sigge Oscarsson valdes till ordförande och SLs Harald Håkansson blev vd. Strax därefter kom den nya tidningen Land ut med sitt första nummer.

Kettil Mannerheim Författare: Kettil Mannerheim